Vi har nu ringat in Gud genom fem egenskaper. Den allvetande, den allseende, den allsmäktige, den outgrundlige och – i del 16 – den helige, där vi lärde oss att det heliga är det hela. Del 16 slutade med en fråga: om det heliga är det hela, vad innebär det då att Gud är en? För att svara på den måste vi först ta ett argument på allvar som de flesta religioner helst undviker – argumentet för att det finns många gudar.
Ni är gudar
Det finns ett ställe i Bibeln som brukar få teologer att skruva på sig. När Jesus anklagas för hädelse, för att han som människa gör sig själv till Gud, svarar han med en fråga: "Står det inte i er lag: Jag har sagt: Ni är gudar?" (Johannes 10:34). Han citerar Psaltaren 82, där det står om människorna: "Ni är gudar, ni är alla den Högstes söner."
Inom KognitionsKyrkan så tas de orden bokstavligt – men inte på det sätt man kanske tror. Minns från del 14 att din ande, din databank av abstraktioner, har total makt över dig. Utan den förstår du inget. Och den är individuell: du är själv fadern med ansvar att förvalta och utveckla den. I den meningen är varje människa en gud i sin egen värld. Din karta avgör vad du ser, vad du tror och vad du gör.
Tanken är inte ny. Redan i Edens lustgård lovar ormen att människan skall bli som Gud om hon äter av kunskapens träd – och hon får kunskapen om gott och ont. Som vi såg i del 5 är det just den kunskapen som skiljer oss från djuren. I samma stund som människan kunde tänka i termerna gott och ont blev hon en liten skapare av sin egen värld – och förlorade paradiset.
Därmed skulle vi kunna argumentera för att det finns lika många gudar som det finns människor. Olika människor har olika världsbilder, och människor som delar världsbild samlas kring gemensamma gudar. Egyptierna hade Ptah, Tatenen, Aten och hundratals andra. Grekerna hade sin gudavärld, där Helios Panoptes, som vi mötte i del 13, var en av många. Varje gud representerade en del av tillvaron – en aspekt av det mänskliga medvetandet som fått ett namn och ett ansikte.
Men ni skall dö som människor
Psaltaren 82 slutar dock inte där. Direkt efter orden om att människorna är gudar följer en vändning: men ni skall dö som människor. Det är nyckeln till hela frågan.
Den enskilda guden är dödlig. När en människa dör, dör hennes karta med henne – alla hennes minnen, erfarenheter och tolkningar som aldrig delades med någon annan. Och när ett folk försvinner, försvinner dess gudar. Templen i Memphis är ruiner, och grekernas gudar lever vidare främst som myter.
Men något överlever. Det du lärt ut, berättat och fört vidare lever kvar i andra. De egyptiska gudarna dog, men visdomen de bar på fördes vidare – till Abraham, till Moses, till grekerna och till oss. Det enskilda är förgängligt. Det som går in i helheten består.
Den ende är hela mänsklighetens medvetande
Här är KognitionsKyrkans grundtanke om den ende: Gud är en därför att det bara finns ett hela mänsklighetens medvetande. Det är samma allvetande som vi lärde känna i del 12 – alla människors sammanräknade möjlighet att förstå. Det kan finnas miljarder individuella kartor, men det finns bara en total karta.
Tänk efter vad du egentligen vet som du har kommit fram till helt på egen hand. Språket du tänker med lärde du dig av andra. Det mesta du vet om världen har du aldrig själv erfarit – du vet det för att någon annan gjorde det och förde kunskapen vidare. Minns tankeexperimentet i del 14: ett barn som växer upp helt utan kontakt med andra människor skulle aldrig lära sig ett enda ord. Det skulle inte ha någon karta, ingen ande att vara fader över – ingen gud alls. Den enskilda guden kan alltså bara uppstå genom de andra. Ingen människas medvetande står ensamt. Varje enskild gud är vävd av trådar från alla andra. Därför är de många gudarna i själva verket inte många. De är delar av en och samma väv.
Och som vi lärde oss i del 16: det heliga är det hela. Helheten kan bara vara en. Två helheter vore per definition två delar av något större. Den ende och den helige är alltså två sidor av samma insikt.
Aten – det första försöket
Tanken på en enda Gud är äldre än de flesta tror. Som vi såg i del 11 stängde farao Akhenaten och hans far de korrumperade templen och lanserade Aten, solskivan, som den enda guden. Det räknas till historiens första kända försök att samla alla gudar i en.
Försöket misslyckades. Efter bara ett tiotal år tog prästerskapet makten igen, och Akhenaten raderades ur historien. Men tanken dog inte. Med dem som flydde följde Moses, och samma tanke formulerades senare i de ord som än idag är judendomens trosbekännelse:
Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.5 Moseboken 6:4
Varför misslyckades Akhenaten? Kanske för att en enda Gud inte kan påtvingas uppifrån. En farao som dekreterar vilken som är den ende guden gör samma misstag som vi såg i del 16 – han gör sin egen del till helheten. Den ende kan inte ägas av en farao, en präst eller ett folk. Den kan bara upptäckas av var och en.
Många namn, en Gud
I del 14 mötte vi den arabiska traditionen om Guds 99 namn – alla namn som finns, har funnits och kommer att finnas, minus det som används just nu. Det är kanske den vackraste beskrivningen av hur många och en hänger ihop. Gud har otaliga namn, eftersom varje folk och varje människa ser helheten från sin egen plats. Men namnen pekar på en och samma.
Det ger också en ny förståelse av det första budet: "Du skall inte ha andra gudar än mig." Andra gudar är inte främmande religioner. En avgud är en del som utger sig för att vara helheten – den egna världsbilden, den egna ledaren, den egna nationen eller det egna folket upphöjt till det enda sanna. Varje gång en del tar helhetens plats, har vi fått en avgud. Och som vi såg i del 16 leder det alltid till splittring.
Enheten i dig
Vad betyder det då för dig? Om du är en av de många gudarna, en del av den ende, så är varje annan människa det också. Hennes världsbild är inte ett hot mot din, utan en annan del av samma helhet – en del du själv inte kan se. När två människor strider om vems gud som är den rätte, strider två delar om att vara helheten. Ingen av dem kan vinna, eftersom ingen av dem är det.
Den som förstår det kan möta andra med nyfikenhet i stället för rädsla. Den andres karta kan fylla i vita fläckar på din egen. Och varje gång två människor på det sättet delar det de förstått, blir den ende lite mer hel.
Det leder oss vidare till del 18, där vi ser vad det innebär att någon blir utvald att föra helheten vidare.
Kontenta: Var och en av oss är en gud som skall dö som människa – men tillsammans är vi den ende.