I de tre föregående delarna har vi ringat in Gud steg för steg. I del 12 lärde vi oss att allvetandet är hela mänsklighetens samlade medvetande. I del 13 att allseendet är summan av allas sinnen – Fadern – och att det vi har möjlighet att uppfatta, styr oss. I del 14 att allsmäktigheten är den heliga anden, vår gemensamma databank av abstraktioner. Nu återstår den egenskap som människan oftast åberopar i sin förtvivlan och som oftast missförstås: "Guds vägar är outgrundliga."
För att förstå den måste vi först se varför Gud inte går att utforska till botten – och varför det inte är samma sak som att Gud är frånvarande.
Varför ingriper inte Gud?
Du känner säkert igen ögonblicket. Något går sönder – kroppen sviker, den du älskar går bort, arbetet försvinner – och du ber. Ingenting händer. Då kommer tanken som människan har tänkt i alla tider: Om Gud ser allt, varför gör han då ingenting? Gud bryr sig inte om mig.
Det är en av mänsklighetens äldsta klagosånger. Psalmisten skrev den för mer än två tusen år sedan: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?" (Psaltaren 22:2). Och Jesus ropar samma ord på korset (Matteus 27:46). Om till och med han kunde känna sig övergiven, så bevisar känslan åtminstone en sak: att känna sig övergiven är inte detsamma som att vara det.
Klagan är mänsklig och den är äkta. Men den bygger på ett antagande som sällan synas – att den som lider kan se tillräckligt mycket av det som sker för att avgöra hur Gud borde ha handlat. Den som befinner sig mitt i en motgång ser motgången här och nu. Hon vet vad hon förlorar och vad hon hade önskat skulle hända istället. Men hon kan inte se vilka människor hon kommer att möta, vilka beslut som fattas någon annanstans eller hur det som sker kommer att förändra hennes sätt att förstå världen. Hon ser följden hos sig själv. Hon ser inte kedjan.
Lodlinan och havet
Förr pejlade sjömannen djupet med en lodlina. Där lodet nådde botten fanns grunden. Outgrundligt kallades det vatten där linan inte räckte ända ner. Ordet betyder alltså inte att något är tomt, dolt eller avlägset – bara att det inte går att mäta till botten.
Din lodlina är lika lång som din förståelse. Den kan bli längre – du kan lära dig, läsa, fråga och addera andras medvetanden till ditt eget, precis som expertteamen i del 12. Men den kan aldrig bli lika lång som havet, eftersom du själv är en del av det vatten du försöker mäta. Du blir klokare, men du blir inte allvetande. Avståndet finns kvar, bara lite tydligare.
Det är därför Gud är outgrundlig. Inte därför att Gud har gömt sig, utan därför att du är en av de delar Gud består av – och en del kan aldrig rymma den helhet den ingår i. Lika lite som en enskild cell kan förstå vad kroppen den tillhör tänker, kan en enskild människa överblicka det sammanhang hennes liv är en del av. En bokstav kan inte förstå varför ordet inte går den väg bokstaven hade önskat.
Egyptierna hade en bild för detta. Osiris slogs i stycken av sin bror Set och delarna spreds över hela landet. Ingen enskild plats bar hela kroppen. Så är det med Gud: helheten finns utspridd hos alla människor och ingen bär den ensam. Det är värt att minnas att Djed, symbolen för den ordning som upprätthåller allt, kallas just "Osiris ryggrad".
Kartan och verkligheten
Vad är det då som händer när en människa upplever att Gud tiger? Rent kognitivt är en känsla reaktionen på skillnaden mellan det din inre databank förväntade sig och det dina sinnen faktiskt levererar. En motgång är just en sådan skillnad: kartan sa en sak och verkligheten en annan.
Kom ihåg från del 13 att Fadern, den objektiva strömmen av information, är sann men saknar värderingar. Ett träd är ett träd. Det är vi som tolkar, och all tolkning blir subjektiv. Det du upplever som Guds tystnad är alltså verkligheten som talar – medan kartan ännu inte hunnit ikapp.
Här finns en skillnad som är lätt att missa. Att människan inte kan se meningen med något är inte detsamma som att det saknar mening. Vår oförmåga att se ett sammanhang säger ingenting om att sammanhanget saknas. Det betyder inte att varje motgång är god i förklädnad, eller att allt lidande måste ges en färdig förklaring. Det betyder bara att den som står mitt i det som sker inte har möjlighet att avgöra hela dess betydelse.
Därför är det heller inte ett straff. Helheten resonerar inte som en person som sitter och väger ditt fall mot någon annans. När klagan gör Gud till någon som väljer att inte hjälpa, har den redan gett Gud en mänsklig avsikt – en gestalt som är begriplig, men alldeles för liten. Och i del 6 lärde vi oss att okunskap friar. Den som inte kan se helheten kan inte heller dömas för att hon inte förstår den.
Ingen äger Gud
Outgrundligheten skär åt båda hållen. Den som säger "det här är Guds straff" eller "det här är Guds plan för dig" påstår sig ha pejlat det som inte går att pejla. Genom historien har faraoner, präster och ledare gjort just det – hävdat att de känner Guds vilja och kan tala i hans namn. Varje gång har de stått där som kejsaren i sagan, klädda i kläder som alla kommit överens om att se.
När Job till slut får sitt svar efter all sin klagan, kommer det som en motfråga:
Var var du, när jag lade jordens grund?Job 38:4
Var du med när orden kom överens om sin betydelse – när det regelverk formades som gör att ditt lidande alls kan förstås som lidande? Nej. Du föddes in i det. Grunden var lagd långt före dig. Paulus uttryckte samma insikt med förundran snarare än förtvivlan:
O vilket djup av rikedom och vishet och kunskap hos Gud! Huru outrannsakliga äro icke hans domar, och huru outforskliga hans vägar!Romarbrevet 11:33
Inom KognitionsKyrkan så anses outgrundligheten därför vara ett skydd. Eftersom ingen enskild kan överblicka helheten, kan heller ingen enskild äga Gud.
Svaret kommer genom någon
Om du inte kan förstå Gud, vad återstår då? Kom ihåg Abraham i del 14, som inte förstod förrän rösten sa: "Tror du att du är min like? Jag är en, men det kan du inte förstå på egen hand. Tag hjälp av en kamrat och fundera på det tillsammans, så förstår ni."
Gud talar inte till dig utifrån. Gud talar genom dig och genom andra. Den hjälp som i efterhand sägs ha "kommit från Gud" har nästan alltid kommit genom en människohand, ett ord eller ett öra som lyssnade. Så när du upplever Guds tystnad – sök en vän. Och när någon annan upplever den, kan det mycket väl vara du som är svaret.
Vi kan fråga Gud varför. Vi kan be om hjälp och hoppas på ett svar. Men vi kan aldrig kräva att svaret skall komma i en form som vi själva har bestämt. Om människan kunde förstå exakt hur Gud verkar, skulle Gud inte längre vara outgrundlig.
En pusselbit i treenigheten
Fadern är det vi har möjlighet att uppfatta. Den heliga anden är vår databank av abstraktioner som ger oss möjlighet att tolka. Men som vi nu sett kan ingen enskild människa rymma helheten – den finns utspridd hos oss alla och hålls samman endast genom det vi förmedlar till varandra. Här skymtar treenighetens tredje del, den som i Treenigheten symboliseras av Djed: upprätthållaren av ordning, Ordet som förs vidare. Vi återkommer till den i en senare del.
I del 16 ser vi vad det innebär att allt som sägs om Gud – eftersom ingen kan överblicka hur helheten resonerar – per definition blir en lära.
Kontenta: Gud är outgrundlig därför att du är en del av honom, inte därför att han har vänt sig bort från dig.